Jag uppfattas nog som en ganska så känslokall människa.
Eller det kanske är fel ord, jag visar nog inte så mycket känslor och uppskattning inför mina nära och kära som dom kanske kräver eller tycker jag borde ge. Annars är jag en känslomänniska på andra plan.

Men jag behandlar andra som jag vill bli behandlad själv, den gyllende regeln som man vart i tjatad på lågstadiet.
Vad jag kan minnas från när jag var mindre så vart det inte heller så värst mycket kramerier och uppskattande ord. Det låter hårt men är man van vid det så är det inget man tänker på. Inget jag saknat speciellt mycket heller.

Kanske att dom där fina orden har blivit uttjatade, jag tror inte på dom längre. Dom blir använda i fel situationer och för mycket. Säger jag något så menar jag det, säger jag inget så menar jag det också. Låter kanske lite snurrigt men jag är snurrig i känslonätet. Jag håller ju faktiskt på att ordna till det nu.

Så mina nära och kära, säger jag inget uppskattande eller kramas, whatever.
Så är det inte för att jag inte tycker om er, jag är bara inte van med det och känner mej enormt obekväm i dessa situationer. Jag blir som bambi på hal is ;) Det var en enormt dålig liknelse, men det första som dök upp i huvet..

Det känns liksom så konstigt, som att det inte ger mej något. Men måste man få ut något av allt igentligen?