Detta är ett känsloinlägg..

Jag är inne i en osocial period nu, efter att då såklart vart i en väldigt social period (för att vara jag).
Det är för det mesta skönt att vara ensam och jag gillar det, men det ger mej ändå ångest. Ångest för att jag inte är någon "rolig" person och dissar mina nära och kära. Men jag får ändå mera ångest av att umgås med dom när jag inte vill.

Jag får alltid ångest över mina "speciella" beteenden, men borde man verkligen ha det?
Då har man ju ångest över att vara sig själv, vilken då inte är så konstigt att det utvecklas till dödsångest.
Jag tror dom flesta accepterat att jag är den jag är, men inte jag.
Är inte det ganska viktigt och en självklarthet att acceptera sig själv?

Nu ska jag försöka sova, får se hur det går då jag såklart har ångest. Idag är det för att jag ätit och fikat, känner hur det bara växer i halsen. Nu får det vara nog i några dagar till.. F*n att jag lovade min terapeft att äta något varje dag och behålla det i magen.. Det är då bara att välja ångest för att jag sköter mig eller ångest för att jag inte gör det.

Nä, godnatt!
Förresten så tycker jag att ni har blivit dåliga på att kommentera