Jo jag tänkte prata om lite ångest och svartatankar och sånt dära..

När jag startade den här bloggen tänkte jag att jag skulle hålla den "ren" från så mycket djupa saker som möjligt. Men det känns även dumt eftersom det är en så pass stor del av mig just nu. Men jag ska försöka märka dom med något speciellt så ni som inte vill eller klarar av att läsa om sånt skippar dom delarna. Okej?

Då börjar jag..

Jag har haft flera riktigt jobbiga dagar ett tag nu, med kraftigångest som bara slagit till och jag blir som paralyserad och får ingen luft. Pulsen slår i 300, jag kan inte röra mej, prata och det är bara panik, nu dör jag.
Jag har ju ändå vart fri från panikångestattacker ganska länge nu. Jag vill ju såklart inte att dom ska komma tillbaka, men det är inget jag kan styra över. Jag väljer inte när dom kommer utan dom bara smäller till. Det är faktiskt riktigt läskigt, det vet ni nog själva om ni haft en panikångestattack nångång? Det känns som att jag håller på att tappa taget, men jag vägrar släppa nu när jag kommit några steg framåt. Det får inte hända! Men jag vet också att det har mycket att göra med den här årstiden, slutet på vinter början på vår. Ena stunden är man ute och njuter av solen och nästa sitter man i ett hörn och skakar och vill bara skjuta sej själv i huvudet. Jag gillar våren men vill ändå spola förbi..

Det är tungt att andas men det går ändå..

Det som gör mej glad är att jag kan prata med Baby om när det är jobbigt, att jag kan säga det eller ringa. Förut kunde jag inte det, det sa bara stopp. Bara det känns otroligt skönt, jag vet att han alltid finns där. Jag ringde till honom för en stund sen och berättade det,, hur glad jag är för att det är så, och det är ett STORT steg för mej. Att utrycka mina känslor, det vet ni som känner mej.