Tänkte berätta lite om hur den här lilla "myran" kom till, ja hur den kom till förstår nog alla men från beslut till att det vart ett streck till stickan :)

Det var så att i augusti förra året skulle jag plocka ur min spiral som suttit i fem år.
Just den månaden var mensen försenad över 1vecka och det hade aldrig hänt under alla dessa fem år utan den har alltid varit regelbunden. Tänkte att "Oj kan man bli på smällen även fast spiralen sitter kvar och bästföre datumet gått ut?".

Gjorde ett test hos BM (barnmorskan) när jag plockade ut den och det visade såklart negativt.
Vart då lite små besviken fast jag alltid vart den som absolut aldrig ville ha barn.
Baby har velat haft barn länge och vi pratade om jag skulle skaffa något nytt preventinmedel eller om vi skulle sattsa på bebis istället. Det vart det sist nämnda.

Det jobbades på det en månad, två, tre osv... Vi räknade ut vilka dagar som skulle vara dom bästa, köpte ägglossningstester och läste alla tips som fanns. Men inget hände
Förrutom att man vart "sken-gravid" alla dessa månader och tyckte man kände av alla symptomer direkt. Man blir verkligen helt galen när man försöker bli med barn och det inte går.

Tillslut så gav jag upp i februari/mars och ställde in mej på att utbilda mej till frisör till hösten istället och strunta helt i barn. Vi kunde ju ta det nån annangång, så viktigt var det väl inte. Så bebistankarna försvann lika fortsom dom kom, typ ;)

I mitten på april skulle vi åka på semester till Aruba och det var just då jag skulle ha mens.
Fick ringa doktorn och få piller som skjuter på den utskrivna. Dom funkade super och ingen mens kom, inte ens när jag hade slutat med dom.
Vad nu?! Det stod ju att den skulle komma 2-3dagar efter sista piller, en vecka gick och den hade fortfarande inte kommit. Baby skämtade och sa "du kanske är med barn". Men nej det fanns inte på världskartan vi hade ju inte varit aktiva just den perioden, den månaden. Efter 2veckor så tänkte jag att det är väl lika bra att göra ett test, och där kom det.
TVÅ streck istället för ett, PANIK!

Jag visste inte vad jag skulle göra, bara stod där och skakade och kollade på testet.
Det måste vara något fel, men nej 99,5% säkert. Helvete!
Vad f*n gör jag?! Som tur var så kom Alma precis efter och jag hade någon att prata med, visserligen så var hon kanske inte världen bästa stöd just då, utan bara sa "mamma Annah".
Berättade för Baby och han vart såklart jätteglad men ville ändå att vi skulle testa igen, för det kanske inte stämde? (varför litar man aldrig på ett grav-test?)

Jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra.. Men eftersom det vart som det vart, så var det nog menat att bebin skulle komma. Jag vart inte helt överlycklig som jag hade blivit någon månad tidigare, bara chockad och hysterisk.
Kommer jag verkligen klara det här? Var den vanligaste frågan som cirkulerade i huvudet.

Det vet jag fortfarande inte om jag kommer att göra, men det ordnar sig.
Jag har fortfarande inte kännt det där stora lyckoruset över att bli mamma och jag fattar fortfarande inte att det är sant.
Känns ganska hemskt att säga.. Men jag tror att det kommer när vi varit på vårat ultraljud och jag sätt att det verkligen är en bebis där inne. Och såklart så är jag glad, men inte sådär superglad som jag trodde att jag skulle bli.

Så ja tipset till er där ute som försöker skaffa barn men det händer inget. (mycket vanligare än vad man tror)
Slappna av! Det kommer när ni som minst anar det ;)

Jag vet själv hur det var att höra dom orden (slappna av) när vi själva försökte som mest. Man blir galen!
Man ville helst att det fanns ett piller som man tog och "pang" så var bebin där i magen.

Jäklarns vad långt det blev, hoppas att ni orkade läsa igenom.
Och lämna gärna en kommentar :)

ps igen. Det går tydligen inte att kommentera detta inlägg, vet ej varför.
Så kommentera det under isåfall.